The theory of patriarchy – en kioskvältare

Igår var vi på förhandsvisningen av filmen The theory of everything med efterföljande intervju med huvudrollsinnehavaren och regissören. Johan hade fått erbjudandet genom jobbet och vi tog chansen.

Filmen handlar om Jane och Stephen Hawking, hur de träffades på universitetet – en konststuderande som vill doktorera i medeltida spansk poesi och en kosmolog som vill finna ekvationen som beskriver allt – hur han blir sjuk och får två år till att leva, de gifter sig och får barn, allt medan hans kropp ger upp mer och mer, och de glider längre ifrån varandra.

Det är en fin film. En stor eloge till kostymör och rekvisitör som gjort ett enastående jobb. Filmen utspelar sig över trettio års tid och det är lätt att identifiera tidsåldern utifrån frisyrer, kläder och heminredning. Filmen är vackert gjord och skådespelarna skickliga. Speciellt huvudrollsinnehavaren har gjort ett mycket bra jobb med att gestalta den ALS-sjuke Hawking. Emellanåt blir filmen lite väl sliskig för mig men jag tror det kommer gå hem i stugorna.

Mitt stora problem är storyn. Tyvärr tycker jag inte att den är så unik som skaparna själv vill tro. Det är en kärlekshistoria mellan en självuppoffrande kvinna och en stolt man. Hon kränger sig ut-och-in för att få livet att gå ihop, vilket han inte ens verkar märka eller bara ta för givet, och vägrar ta emot hjälp utifrån trots att hon går på knäna med att inte bara sköta både barn och hushåll själv, utan även sin make. För mig blir carpe diem-budskapet väldigt solkat när jag speglar mig mer i henne än i honom, och det blir snarare ett varnande exempel – ge dig inte till män, det kommer suga livskraften ur dig.

Den här filmen uppfyller inte bechdeltestet eftersom de två namngivna kvinnorna enbart talar om Stephen när de pratar med varandra. Vetenskapen som presenteras är i många fall direkt felaktig och skildringen universitetsvärlden är romantiserad och emellanåt väldigt egendomlig. Exempel på det sistnämnda är scenen när han får sin doktorsgrad som varken har presentation eller försvar. Vad hände där? Eller när han går omkring i ett lab som om han aldrig sett en svart tavla eller ett oscilloskop innan. Mycket märkligt. Vid frågestunden efteråt var NASA-folket artiga nog att hålla tyst om detta.

Som kärleksfilm betraktat är den som mycket annan patriarkal film som produceras och med sina kvaliteter av kändis-biografi, snillen och välgjord film förutspår jag att det blir en storfilm.