Glad advent!

Första advent är här! Svenska kyrkan har bara gudstjänst första söndagen i varje månad, alltså inte idag. Men lussebullar blev det!

Igår jag jag kom ner för att hämta posten blev jag överumplad av den här grön-röda, stickiga skapelsen:


Eftersom många här istället firar Hanukkah nu i dagarna fanns det även en Menorah. Inte lika stor. Inte lika färgglad. Men ändock. Hanukkah inleds i år på kvällen den 16 december.

Glad advent och Glad Hanukkah!

Ursprungsbefolkningar, traditionell dans och cultural appropriation

Vi besökte faktiskt ett museum igår! När vi kom hem slocknade jag på sängen och hann inte blogga. Det utmattande museet var Museum of the American Indians – ett museum om urbefolkningen i Mexiko, USA och Canada. Vi gjorde ungefär halva när sväronen var på besök, men då var det halloween-helgen och väldigt mycket folk. Igår var det mycket lugnare och vi kunde ta oss tid till resten av utställningen. Bilderna här är därför blandat från de båda besöken

Till att börja med visar jag en bild på den mycket ovanliga byggnaden som är museet. Först när jag såg den tyckte jag inte alls om den, men jag har börjat gilla den mer och mer. Den ser verkligen inte ut som något annat hus i stan.

De rekommenderar att man börjar på översta våningen där de har en introducerande film. Översta våningen har också enutställning om de olika befolkningarnas världsbild och kultur, samt en om kolonialiseringen med förhandlingar och krig med nybyggarna från Europa. Detta var ungefär vad vi orkade med förra gången.

Nästa våning, den vi främst besökte igår, hade en utställning om de olika befolkningarnas liv idag och hur de upprätthåller sina traditioner och sin identitet idag. Dessutom fanns en utställning med fantastiskt fint lergods från Centralamerikas och Karibiens ursprungsbefolkningar. De förklarade också vad de olika djuren som ofta fanns avbildade hade för betydelse.

Framför allt utställningen om befolkningarnas liv idag fick mig att tänka på cultural appropriation (CA), ett relativt nytt begrepp i Sverige (det finns inte ens något etablerat svenskt ord för det). Det handlar om att man plockar ut detaljer ur en kultur som inte är ens egen, så som en symbol eller ett klädeplagg, och använder den som en modedetalj eller kul grej utan att förstå helheten.

Det är ju främst vi vita som tenderar att göra så här och det är respektlöst mot de människor som tillhör den kulturen från början. Andra tycker att ingen kan äga en kultur och att CA bara är hittepå. Man kan förvisso inte äga en kultur men det handlar om respekt för andra människor sedvänjor. De här symbolerna betyder något för dessa människor. Och när jag ser utställningarna här på museet tänker jag på de gånger vi klätt ut oss till "indianer och vita" som en lek och håller det bredvid det faktum att de vita har utsatt, och fortfarande utsätter, ursprungsbefolkningarna för allehanda våld och förtryck. Hur de har kämpat för att få behålla sin kultur och sin identitet. Vi har mycket att lära. Ett besök här är en bra början.

I mitten av museet finns en stor öppen yta, som är öppen hela vägen upp till översta våningen. Det bästa jag kan jämföra det med är som Göteborgs stadsbibliotek hade innan ombyggnationen, fast helt annorlunda arkitektur i övrigt. Där hade de i alla fall uppträdanden med traditionell dans. Jag tog två korta videosnuttar för att visa er. Jag har en bit kvar innan jag kan kalla mig filmare men förhoppningsvis kan ni ändå få en uppfattning och musiken och dansen.

På museet betonar de att representanter för de olika folkgrupperna har varit med och tagit fram utställningarna. De har bestämt hur de vill porträtteras, något som sällan skett tidigare.

Man inser också att även om flera av de här folkgrupperna har vissa saker gemensamt, är de ändå distinkt olika kulturer. Detta finns också representerat i restaurangen där de serverar mat inspirerat av de olika kulturerna – rekommenderas! Även om man besöker Air & Space museum kan det vara värt att gå över gatan för lunch!

Jag rekommenderar ett besökt på de Amerikanska Indianernas Museum, det är verkligen lärorikt. Och som svensk kanske man någonstans kan dra en parallell till vår egen ursprungsbefolkning – samerna. Hur har Sverige behandlat dem? Hur har de det idag?

Middag med kalkon och politik

Igår var vi bjudna på Thanksgiving-knytis-middag till Jake (pajskäraren på bilden här). Vi var cirka 10 personer, alla utom jag och en partner till jobbar på NASA, men de var trevliga.

Givetvis glömde jag att ta bilder innan vi började äta, men så här såg det ut lite senare i alla fall.

Till efterrätt blev det pumpapaj, äpplepaj, pannkakor och frukt.


Som traditionen bjuder åt vi kalkon. Sötpotatisgratängen vi hade gjort smakade tydligen som den skulle, men jag måste nog säga att jag tyckte den var ganska äcklig. Kvalmig och söt. Sötpotatis gör sig nog bäst i efterrätter.

Pumpapajen var också uppskattad, och Heathers äpplepaj med russin var jättegod! Snygg dessutom, men givetvis lyckades jag inte få någon bild på det. Hon hade i alla fall gjort ett lock av i pajdeg utstansade stjärnor som låg strödda över.

Efter maten spelade vi lite sällskapsspel och vi misslyckades med att rädda världen i Pandemic hela tre gånger. Star Muchkin gick bättre – där är det åtminstone en som vinner varje gång.

På det hela taget var det en mycket trevlig kväll, även om jag nog inte är helt såld på de traditionella maträtterna. Tydligen ska man även ha alla sina skumma släktingar hos sig också, så hur mycket man gillar Thanksgiving är nog tätt sammankopplat med hur mycket man gillar sin familj. Vi lyckades i alla fall diskutera lite politik för att hålla stämningen på topp! Skulle USA vara bättre om de la mindre pengar på försvar? Borde USA dela upp sig i flera länder? Har Finland stereotypa könsroller? Allt detta avhandlades tillsammans lättsammare ämnen som Hur får man jobb i USA? och Vilka är de bästa SciFi- och fantasy-författarna?

Och "det var för lite mat så jag fick gå hem hungrig" sa ingen någonsin efter ett knytkalas.

Happy Thanksgiving!

Idag lagar vi våra bidrag till kvällens Thanksgivingmiddag. För att komma i stämning kör vi den här playlisten med Thanksgiving-musik som jag hittade på Spotify. Lite lagom cheesy. Jag insåg att jag inte hört någon Thanskgiving-musik alls, men det måste ju finnas – det är ju många amerikaners favorithögtid! Här är den: Först har jag gjort en pumpapaj. Jag hade tänkt göra min pumpapuré från pumpa som man grillar i ugnen, men jag hittade ingen färsk pumpa i affären igår, så det fick bli från konserv. Jag gjorde i alla fall ett eget pajskal. Kryddningen är det viktiga, det är ungefär som pepparkakskryddor med kanel, kardemumma, lite muskot och ingefära. Här finns allt "pumpa-spiced" – kakor, latte, doftljus – och det är i princip pepparkakskryddat.

Nu står sötpotatisen i ugnen för att bli en sötpotatisgratäng. Och söt ska den bli. Förutom sötpotatisen innehåller den strösocker (som jag eventuellt utesluter) och vanilj. Dessutom ska den toppas med marshmallows och corn flakes. Det är alltså inte en dessert utan servers till fågeln. Det ska bli intressant!


Happy Thanksgiving!

Thanksgiving-afton

Idag har Johan halvdag och har därför jobbat hemifrån. Dessutom har det slask-snöat hela dagen och varit ca +2°C, så det var nog bra att inte ge sig ut i trafiken – varken vanlig eller kollektiv-. Mitt handarbetesmöte är också inställt för att undvika att folk ger sig ut i trafiken. Det är lite synd för det är roligt, och dessutom var det Katrinas sista innan hon börjar med sina julmarknader och sedan Indien-resan. Vi får se till att gå och hälsa på henne på julmarkanden vid Gallery Place efter att vi kommit hem från Japan.

I Sverige gissar jag att julskyltningen kommit igång vid det här laget. Här är det ändå relativt lugnt, eftersom de har Holiday Season där de olika högtiderna avlöser varandra och effektivt blockerar förtidigt firande av den. Först kommer Halloween och nu till helgen är det Thanksgiving. Sen kommer så klart jul men också Hanukkah, en judisk högtid. Den judiska kulturen är mycket mer påtaglig här och det finns många fler judar. Men på fredag är det black Friday och julhandeln brakar igång ordentligt.

Men först Thanksgiving. Vi har idag varit och handlat för morgondagens middag – vi är bortbjudna på Thanksgiving-knytis till en vän till en vän till Johan. Jag ska baka pumpa-paj och Johan ska göra en sötpotatisgratäng. Den ska tydligen serveras till maten men innehåller sötpotatis, vanilj, pecan nötter och toppas med minimarshmallows. Maten ska traditionellt vara samma rätter som de åt vid den första Thanskgivingen, men det känns som att de första nybyggarna var tvungna att laga något av det de hittade på 7-Eleven, allt annat var stängt för det var Thanksgiving. Vi får se hur det går. Det blir ju fågel också. Jag lovar att ge er en full återgivning av kvällen, men räkna inte med att den dyker upp förrän på fredag.

Ikväll är det ju Thanksgiving-afton, och som svenskar måste vi väl fira det här? Vi får hitta på våra egna traditioner. Det ser ut som om det blir lasange, en god julöl och kanske första smaken på glöggen. Popcorn och en film senare kanske. Vad tror ni om det?

Ska ni fira första advent? Några mysiga konserter på gång?

Mer körfunderingar

Repetitionerna för körens vinterkonsert är i full gång. Vi missar ju de sista repen innan konserten eftersom vi är i Japan då, men vi får helt enkelt se till att öva hemma. Och helt ärligt så är inte nivån högre än att det inte ska vara några problem. Alls. Eventuellt lär jag mig hela repertoaren utantill för att jag inte har något bättre för mig. Vår dirigent är duktig och förtjänar den uppmärksamheten.

Grejen med den här kören är att vi sjunger musik från många olika kulturer, och vi har även med ett svenskt stycke, Bereden väg på dalamelodin. Flera har sagt till mig att de tycker väldigt mycket om den (jag tror inte bara att det är för att vara artiga) även om en del har det lite klurigt med svenskan. Jag tycker dock att de lär sig fort och vår dirigent, Josh, uttalar bättre än många som bott i Sverige i flera år.

Jag tycker det är jätteroligt att sjunga, men jag behöver mer utmaning. Jag sitter därför och kollar in körer som kan vara passande, för att kunna provsjunga inför vårterminen. Men jag har insett att jag är rätt kräsen – en ambitiös kör, helst inte för stor, lagom ålder, som sjunger en blandad klassisk repertoar men gärna med tonvikt på 1900-talsmusik. Inte bara Bach eller Händel alltså. Och inte något "vi gör det här stycket varje år". Så j_la tråkigt. Inte ens Händels Messias till jul. Nej, tack.

Två körer har jag kontaktat hittills att de ska meddela mig när de har öppning för provsjungning. Tyvärr har de båda sina konserter samma dag, och det är dessutom samtidigt som vi är i Japan, så jag kan inte gå. Det är synd, för det är alltid bra att provlyssna en kör när man inte har några andra referenser. Ytterligare en kör, som eventuellt är lite över min nivå, har konsert efter att vi kommit hem igen, så deras konsert ska jag nog försöka gå på. De vill också veta ens längd när man ansöker om provsjungning. Ovanlig diskrimineringsgrund, må jag säga.

Och angående klädseln till vår vinterkonsert? Svart nertill och julröd tröja.

Kalorihetsen ökar

Jag bloggade tidigare om alla matställen som skriver ut kaloriinnehåll. Jag tycker det är skit, och nu ska det bli mer enligt den här artikeln i Washington Post. Det sägs att det görs för att främja hälsan, stävja övervikt och låta folk göra informerade val. På slutet nämner de dock den lilla detaljen att det är tveksamt om kaloriinformation är en verksam metod:

"The question of whether listing calorie counts leads to better choices remains unresolved. Some studies have suggested that menu labeling does little to sway consumers to alter what they eat."

Jag är rädd att det istället leder till ökade ätstörningar. Jag känner att jag som aldrig ens haft någon värre ätstörningsproblematik triggas av det. Triggas att räkna maten snarare än att njuta av den, äta mindre till förmån för "hälsa". Vad är det ens?

Vidare ska vi notera att det är oklart exakt hur olika ämnen tas upp och bearbetas av kroppen. En kcal godis eller en kcal grönsaker kommer göra så olika saker med dig. Troligen inte heller samma som med mig eftersom människor är olika.

Jag blir bara arg och ledsen över det här. Nu måste jag tänka på regnbågar och enhörningar en stund. Det hjälper nog ungefär till nästa gång jag tänkte äta ute.

Knäppt.

Knäppt. Så skulle man kunna beskriva vädret här. Eller gôtt. Det är nämligen över 20°C och sol, så jag sitter ute på terassen och stickar. I november. Förra veckan hade vi minusgrader, men tack och lov sol och torr luft. Jättehärligt, och jag kände adventsstämningen komma, trots de välsignade långa ljusa dagarna jag vanligtvis förknippar med tidig höst. Så idag bestämde det sig för att vara varmt. När vi kollade väderleksrapporten häromdagen trodde vi det var ett tryckfel, men icke. Nu ska jag bara försöka oroa mig för klimatet utan njuta av vädret och tänka att det är som i Portugal*.

* D.C. ligger på ungefär samma latitud som Portugal, och även om jag inte har någon erfarenhet av vädret där så föreställer jag mig att det är milt.

Lördag i Silver Spring

Idag gick vi bort till Silver Spring centrum för att gå på farmers market. Jag ville göra rödbets- och getostpaj men utbudet av rotsaker är ganska begränsat på vårt snabbköp. Därför köpte vi svindyra, ekologiska och närproducerade rödbetor på marknaden. Sedan fortsatte vi genom centrum ut mot gågatan. Där möts vi av en jättelik procession, ett karnevaltåg, med drillflickor som dansade till en mycket förvrängd jingle-bells, och män i kostymer med bjällror på benen.

Johan och jag tittade misstroget på varandra, tills Johan kom på att han läst om det här – det var Thanksgiving-paraden! Jag får se om jag någonsin får grepp om den här högtiden.

Appar för ordförrådet

I juli i år gjorde jag det här testet för att ta reda på hur stor mitt engelska ordförråd var. Blygsamma 14300 ord blev det då, vilket motsvarar en genomsnittlig modersmålstalare i 12-årsåldern. Inte konstigt att jag ibland känner mig lite ordfattig på engelska.



Min förhoppning och tro är dock att jag ska öka på det här betydligt nu är jag bor här i USA. Jag har redan hunnit plocka upp en del nya ord. I kategorin tråkiga ord är co-payment och deductable. I kategorin roligare ord är slur (i noter alltså) och loom.

Jag har dessutom laddat ner två finfina appar för att öva mig ännu mer: Red Herring och 7 Little Words. Det är två beroendeframkallande ordpussel-appar, tur att man bara får ett pussel om dagen.

Bilden här till vänster visar 7 Little Words halvvägs in i spelet. Man får ett sju ledtrådar och en gäng stavelser. Det gäller att komma på de rätta orden till ledtrådarna och bygga dem med stavelserna. Jag tycker att det är lite samma tankesätt som när man löser korsord.

Det andra spelet, Red Herring, går ut på att placera ord i kategorier om fyra ord i varje, se bilden till höger Det finns dock fyra ord sm inte går in i någon kategori utan är till för att avleda uppmärksamheten – röda sillar alltså.

Båda spelen innehåller ordkunskap så väl som kulturella referenser, och ganska ofta måste jag slå upp något ord. Förhoppningsvis kommer det hjälpa mitt ordförråd att öka, och om inte annat fick jag en stunds underhållande tidsfördriv.

Båda apparna finns både för iFån och Android.

Att betala skatt

Det har rått stor förvirring över hur mycket skatt vi ska betala, i Sverige och i Danmark, och det har skett ett flertal betalningar och justeringar åt båda håll. Vi har också lagt pannan i djupa veck för att förstå hur mycket skatt vi ska betala här i USA.

Vanligtvis, hemma, förut tyckte jag att det var bra att betala skatt. Jag tyckte det var bra med relativt fri sjukvård, fri utbildning, välutbyggt kollektivtrafik och så vidare. Jag har ju fått hela min utbildning betalad av skattebetalarna. Det är mycket tveksamt om jag hade kunnat gå på en sån bra skola annars.

Så inser jag plötsligt hur jag känner mig extremt ogin mot det amerikanska samhället, jag vill bara att vi ska betala så lite så möjligt. Kanske hade jag en bild av att USA hade så låga skatter. Kanske också för att jag känner att vi inte får något för det: sjukvården betalas med sjukförsäkring och ur egen ficka, föräldrar här får betala om barnen ska få gå i en vettig skola och ingen skolmat får de heller, kollektivtrafiken är dyr, eftersatt och ineffektiv, det är dyrt att ha bil och vägarna är inte fantastiska.

Om man känner så här, kan jag förstå varför man tycker att skattesänkningar är rimligt. Samtidigt – en viss levnadsstandard kostar inte mindre för att den finansieras på ena eller andra sättet. Ska man ha sjukvård, skola, vägar, kollektivtrafik och allt annat vi anser oss behöva för att samhället ska fungera, så kostar det.

Frågan är: vart tar alla USA:s skattepengar vägen? Krig, till stor del.

Jag är inte säker på att jag tycker om vad det här landet gör med mig.

Mer mig!

Om ni inte får nog av mig här på bloggen kan ni även följa mig på instagram och twitter.

På instagram postar jag oftast bilder när vi är på något museum eller utflykt, så kan man se lite mer och framförallt innan jag orkar knåpa ihop ett blogginlägg.


På twitter är det mest rantande om jobbsökande och knäppa citat ur jobbannonser under hashtaggen #sökajobb.

Tweets by @ylvaemelia

Amerika – ett land som krigar

Det har blivit kyligare nu. Idag strålande sol men nu är det snart mörkt. Idag besökte vi Museum of American History. Vi var måttligt imponerade. Mitt råd, om man ändå har vägarna förbi här, är att åka upp till tredje våningen och kolla på presidenthustrurnas fantastiska klänningar. Sedan tar man sig ner till entréplan igen och kollar på utställningen om matindustrin, och eventuellt den om transport om man är väldigt förtjust i gamla bilar och tåg.

 Resten kan man skippa helt. Det är oerhört deprimerande att vandra igenom utställningarna om krig, och att de dessutom tror att de slåss för friheten – man kan tappa tron på ett land för mindre.Ett litet plus dock att att maten i restaurangen var helt okej.



Jag vet inte om det var det tråkiga museet eller om det är något annat men jag har känt mig allmänt opepp idag. Jag hoppas inte jag håller på att bli förkyld.

När jag kom hem såg jag dock att vår fina amaryllis slagit ut. Det kan bero på att den stått i fönstret med elementet, så nu har den flyttat in i köket där det förhoppningsvis är lite svalare, så att den håller längre.

Våroffer i the Kennedy Center

Är det inte typiskt att när man har mycket att blogga om har man inte tid att göra det, och när man har tid har man inget att skiva om alls.

Igår var i alla fall Johan och jag och lyssnade på symfonikerna. Det var min födelsedagspresent och huvudnumret var Stravinskys Våroffer. Det är verkligen fantastisk musik!

Konserten hölls i John F. Kennedy Center for the Performing Arts – en byggnad namngiven efter den kulturälskande presidenten enbart för scenkonst. Det finns, förutom konserthallen vi var i, även en operasal. Det är en imponerande byggnad som ser ut så här utifrån.

Fotot ovan föreställer insidan av konsertsalen. Precis efter det togs sa de åt mig att man inte fick fotografera så det är det enda fotot jag har inifrån. Jag fattar att det stör om man fotar under själva föreställningen, men enligt mig fånigt att man inte ens får ta en bild före eller efter.

Musiken vi hörde var som sagt Stravinsky. Dessutom spelade de en flöjtkonsert av Mozart. Mozart är ju en av de tråkigaste och mest överskattade kompositörerna, och jämfört med Stravinsky är det som att jämföra the Backstreet Boys med the Beatles. Tur att den skicklige (och dansanta) flöjtisten och resten av musiken räddade det hela.

Kvällen inledde med ett stycke av Auerbach som, enligt programmet, var en hyllning till Mozart. Detta var mycket bra musik och vi funderade på om det inte snarare skulle ses som en drift med densamme. Detta var i alla fall första gången den här orkestern framförde stycket, och det var skriven så sent som 2010.

Jag har aldrig förut hört Våroffer i sin helhet, och jag är glad att det äntligen blev av! En mycket lyckad kväll.

Antikviteter högt och lågt

På vår tur till Virginia passade vi på att åka och kolla på antikviteter. Inte långt ifrån huset vi bodde i fanns ett Antique Mall – en jättestor lokal med flera rum, där olika antikhandlare hyrde in sig i olika delar.

Och som nog framgår av bilderna är det här inte antikviteter som i Buskovskis, utan snarare som ett något fancy, klädlöst och överpris-satt Ebbes-hörna.

Det fanns lite av varje. Eller mycket av varje. Mycket porslin och glas. En del smycken, lampor, plåtburkar, hattar. Jag ville så gärna köpa en gammeldags oljelampa, de hade jättemånga fina modeller, men jag tog mitt förnuft till fånga och lät bli. Jag lät även bli att köpa några av de fräcka typerna (haha) på bilden nedan. Tänkte en stund att det vore roligt att ha WC på toadörren, men insåg att det i och med spegelvändningen skulle bli mer förvirrande än snyggt.

Eller vad tror ni om partyglasögonen här till höger som jag hittade i en monter?

	Det var väldigt roligt att kolla och vi hade några trevliga timmar bland alla prylar. Fast ibland undrar man ju vad man ska med allt till. Som den rosa glashatten – för djup för karameller för vid för blommor. Koll bilden på min instagram-profil!

Handarbete i kubik

Så, det här huset vi var i, hade tillhört en, om jag förstod det rätt, god vän till Rita i handarbetesgruppe. Nu användes det som fritidshus och Rita och hennes familj brukade åka tid ibland. De här dagarna fick vi möjligheten och vilket ställe! Stort, rymligt och fullt med olika slags konst och handarbete, och böcker om detsamma.



Här är ett panorama foto på oss när vi sitter och grejar med våra handarbeten. Sandra som tog fotot saknas givetvis, eller du kan bara se hennes knä sticka fram i underkant.

Jag har, som sagt, gjort ett antal omatchade handledsvärmare, bland annat den här. Den kanske egentligen är lite för kort för att riktigt räknas som en handledsvärmare, men i så fall får den väl gå som stickat armband istället. Jag är i alla fall väldigt nöjd och tycker att flätan blev riktigt snygg.

Under dagarna i Virginia hann vi kolla på antikviteter också, men mer om det i nästa inlägg.

Tillbaka

Jag började dagen på social security-kontoret för att ansöka om mitt amerikanska personnummer, sen ägnade jag resten av dagen åt att svara på mail och komma i kapp med jobbsökandet.

I går kväll kom jag hem efter två helt fantastiska dagar i Virginia. Vi var i ett helt fantasiskt hus i bergen och att det var i princip sommarväder (med svenska mått mätt, d.v.s närmare 20°C och strålande solsken) gjorde inte saken sämre. På måndag eftermiddagen åkte vi dessutom och kollade på aktiviteter – det finns så mycket prylar!

Jag har dessutom gjort stora framsteg med stickningen – jag har både lärt mig att göra "kablar" och sticka flerfärgade mönster. Allt samman gestaltas i form av handledsvärmare. De går snabbt att göra men är ändå användbara.

Fler bilder på omgivningar, huset, antikviteterna, handarbetesgruppen och mina alster kommer sen!

Ditt och datt

Det blir ingen utflykt den här helgen. Det blev så många utflykter när sväronen var här så den här helgen tar vi det lugnt. Dessutom åker jag iväg på söndag med handarbetesgruppen. Vi ska till en stuga på landet för att handarbeta, äta mat, prata, fika och kanske göra någon utflykt eller kolla antikviteter. Det ska bli mysigt. Kul att komma iväg och stället vi ska till verkar ligga väldigt fint och väderprognosen säger soligt. Jag håller på att lära mig sticka, men troligen följer broderiet med också. Utifall andan faller på.

Här hemma har vi börjat med lite funderingar kring taveluppsättningar och kanske blir det uppspikning i morgon. Vi skulle behöva en gobeläng till väggen vid matplatsen bara. Synd att de tar så lång tid att göra. Vi får se vad vi hänger där. Kanske en snygg bordsduk kan få pryda väggen?

I går var jag på stan och uträttade lite ärenden. Först ett besök hos frisören. Jag provade lyckan hos en frisörskola. Det var väldigt billigt, jag betalade $15 inklusive dricks. Frisyren blev helt okej, bättre än jag betalade, inte riktigt lika bra som jag är van vid. Men framför allt blev håret kortare och det är väldigt skönt. Dessutom hittade jag en vinterjacka, och så försökte jag hitta ett par byxor. Istället kom jag hem med en jättefin yllekjol. Jag har insett att det där med byxor kanske inte är min grej, det är så himla svårt att hitta något som sitter bra. Det får nog bli mer av kjol och strumpbyxor kompletterat med benvärmare den närmaste tiden.

Vi bytte till normaltid förra helgen och jag har alltid tyckt att det där bytandet varken gör till eller från, eftersom när vi väl byter är det ändå så mörkt hela tiden. Nu märker jag skillnad! Det är skönt att det är ljust när jag vaknar på morgonen, även om det får mig känna det som att jag borde gå upp tidigare för att inte missa de ljusa timmarna. Det är ju inte lika illa här så jag behöver inte vara så orolig för det och jag är faktiskt inte alls lika trött som jag brukar vara så här års. Det känns som att det är september.

The theory of patriarchy – en kioskvältare

Igår var vi på förhandsvisningen av filmen The theory of everything med efterföljande intervju med huvudrollsinnehavaren och regissören. Johan hade fått erbjudandet genom jobbet och vi tog chansen.

Filmen handlar om Jane och Stephen Hawking, hur de träffades på universitetet – en konststuderande som vill doktorera i medeltida spansk poesi och en kosmolog som vill finna ekvationen som beskriver allt – hur han blir sjuk och får två år till att leva, de gifter sig och får barn, allt medan hans kropp ger upp mer och mer, och de glider längre ifrån varandra.

Det är en fin film. En stor eloge till kostymör och rekvisitör som gjort ett enastående jobb. Filmen utspelar sig över trettio års tid och det är lätt att identifiera tidsåldern utifrån frisyrer, kläder och heminredning. Filmen är vackert gjord och skådespelarna skickliga. Speciellt huvudrollsinnehavaren har gjort ett mycket bra jobb med att gestalta den ALS-sjuke Hawking. Emellanåt blir filmen lite väl sliskig för mig men jag tror det kommer gå hem i stugorna.

Mitt stora problem är storyn. Tyvärr tycker jag inte att den är så unik som skaparna själv vill tro. Det är en kärlekshistoria mellan en självuppoffrande kvinna och en stolt man. Hon kränger sig ut-och-in för att få livet att gå ihop, vilket han inte ens verkar märka eller bara ta för givet, och vägrar ta emot hjälp utifrån trots att hon går på knäna med att inte bara sköta både barn och hushåll själv, utan även sin make. För mig blir carpe diem-budskapet väldigt solkat när jag speglar mig mer i henne än i honom, och det blir snarare ett varnande exempel – ge dig inte till män, det kommer suga livskraften ur dig.

Den här filmen uppfyller inte bechdeltestet eftersom de två namngivna kvinnorna enbart talar om Stephen när de pratar med varandra. Vetenskapen som presenteras är i många fall direkt felaktig och skildringen universitetsvärlden är romantiserad och emellanåt väldigt egendomlig. Exempel på det sistnämnda är scenen när han får sin doktorsgrad som varken har presentation eller försvar. Vad hände där? Eller när han går omkring i ett lab som om han aldrig sett en svart tavla eller ett oscilloskop innan. Mycket märkligt. Vid frågestunden efteråt var NASA-folket artiga nog att hålla tyst om detta.

Som kärleksfilm betraktat är den som mycket annan patriarkal film som produceras och med sina kvaliteter av kändis-biografi, snillen och välgjord film förutspår jag att det blir en storfilm.

Voice of America

Idag åker svärföräldrarna hem. Det har varit några intensiva och roliga dagar av umgänge och utflykter.

I tisdags besökte vi mediekoncernen Voice of America (VoA), vars mål är att sända oberoende nyheter till platser där denna möjlighet är kringskuren eller avskuren av den lokala regimen. De hade en gratis rundtur på ca 45 min som vi gick. Det var Håkan som initierade besöket men jag tror att vi alla tyckte att det var intressant att höra om hur de jobbar. Jag passade så klart på att fråga om det här med att säga sig vara helt neutral i sin rapportering, det är ett ganska kaxigt påstående. Det kan ju diskuteras huruvida något någonsin kan vara helt neutralt. En stor del uppnås genom att båda sidorna i olika konflikter nästan alltid finns representerade på VoA eftersom de sänder på så många olika språk, och det som sänds av en station måste även de andra som jobbar i huset kunna acceptera. Det är ett konstant arbete och en konstant diskussion. Det låter bra tycker jag.

Huset som VoA huserar i byggdes på 30-talet och var först ämnat för departementet för välfärd Social Security och har fina, socialrealistiska målningar på väggarna som visar hur det var före departementets instiftande och hur det kommer bli efteråt. Hej propaganda! Jag fotade två av dem som ni kan se här till höger.

Möt Discovery och Enola Gay

Nära flygplatsen Dulles, VA utanför D.C. ligger ytterligare ett Air and Space Museum. Det är en gigantisk hangar full av olika flygplan, och en jättestor med rymdfärjan Discovery i mitten och annat rymdfartsrelaterat omkring.

Det var mer en utställning än ett museum, med kortare information om de flesta (om inte alla) av planen. Det var maffigt att se dem alla!


Här kunde vi bland annat se ett japanskt kamikazeplan (bild nedan till höger), planet Enola Gay som släppte atombomben över Hiroshima, världens minsta biplan (bild nedan till vänster), diverse olika krigsflygplan, helikoptrar och andra intressanta, flygkonstruktioner.


Det är svårt att göra rättvisa på bild, men rymdfärjan Discovery var maffig att se! Nedan till höger kan ni också få se den Mobile Quarantine Facility där astronauterna fick vara efter att de besökt månen, så att de inte hade fått med sig någon farlig smitta från rymden.


Man kunde även kika in i den hangaren där de restaurerade plan som skulle in på utställningen i ett senare skede. Fräckt!


Sist vill jag visa ett porslin som fick mig att tänka på vår vän Ulf, som också är flitig kommentator här på bloggen:

Dagens utflykt: Marknad och boklådan från himlen!

Idag började vi dagen med att åka till Eastern Market och en brunch på Tunnicliff's tavern. Jag blev rekommenderad den av en i handarbetesgruppen, och det var ett fynd! Det här är vad vi åt – mums!


Sen gick vi på marknaden och där fanns allt möjligt: kött, ost, blommor, frukt, grönsaker, handgjorda smycken, träleksaker, schalar, tavlor, antika möbler och mycket mer. Vädret var lite kyligt men det var kul att se – hit kan vi gå fler gånger.

Och ver ni vart vi mer kan gå fler gånger? Secondhand-bokhandeln vi ramlade in på precis intill marknaden! Vilket ställe! Böcker bokstavligen staplade från golv till tak, i vad som eventuellt en gång varit en bostad i två våningar plus källare. Toaletten dubblerade som avdelningen för utländska språk. Eventuellt är det är svårt att förstå om man inte ser det. Jag försökte fånga det på bild men det tveksamt om det gör det rättvisa. Här är några av dem i alla fall.



Rum på rum på rum fyllda med böcker! Inom allt! Jag köpte inget för jag kunde inte bestämma mig! Jag får gå dit någon vardag när jag är själv så jag får ta all tid jag behöver.

Sen drog vi vidare till museet om indian-kultur, men det får jag skriva om en annan dag. Nu: sova.