Modernt minimuseum

Så har det blivit dags för veckans kulturupplevelse. I söndags var vi och Heather, Johans kollega, på konstmuseet Hirshhorn. Trots att det är grundat av konstsamlaren Joseph Hirshhorn är det idag en del av Smithsonian Institute, och således gratis. Utställningarna består av modern och samtida konst, så det passar mig perfekt. Vissa av utställningarna har lite mer information om verken, och det är bra för en konstovetare som jag. Att bara få veta titeln, som oroväckande ofta är Untitled, material och konstnärens namn hjälper föga för att kunna ta in verket till fullo.

Som på många andra museer skiftar utställningarna och just ni visades främst skulpturer och videoinstallationer. De senare fick man inte fota, men det är en konstform jag inte stött på på så många andra ställen och det var spännande. Precis som inom måleri och skulptur finns många olika tekniker även här. Jag uppskattade främst en video med leksakssnurrur i trä som släpptes ned på ett bräde och man såg hur vissa slogs ut. En annan visade en cellist framför ett berg som spelade duett med sitt eget eko. Häftigt!

Både mer och mindre kända konstnärer fanns representerade – bland annat fanns en klassiska Andy Warhol med munnar på vitt och rosa, övre bilden till vänster. En installation som fascinerade var gigantiska strumpbyxor fyllda med frigolitpellets och ris som hängde i organiska former ned från taket, nedre bilden till vänster.


Det här museet är inte så stort, men är man intresserad av modern och samtida konst värt ett besök. De har ingen restaurang men Museum of the American Indians ligger inte så långt bort och som vi tidigare skrivit har de bra mat där. När vi var där i söndags var det väldigt lugnt och få andra besökare, och det blir en skön kontrast mot stadens brus.

De har även en skulpturträdgård med större verk, men vi sparar den tills det blir lite varmare.

Jobbsökning i ottan

I lördags morse åkte jag på ett jobbsökningsseminarium. Jag hoppas att alla potentiella arbetsgivare ser hur jag offrar min egen bekvämlighet och tid med familjen för att lära mig hur man söker jobb. För att jag skulle hinna dit ringde klockan 06.15. Kör man bli är lördag morgon en bra tid för det är inte så mycket trafik. Åker man Metro är det inte heller så mycket trafik men då är det istället ett problem. Givetvis var metron dessutom 25 min sen så hela min marginal försvann och jag sprang över den isiga trottoaren (yay, det fanns en trottoar!) och kom bara 2 minuter sent… till det som visade sig inledas med 30 min kaffe och mingel. Ingen fara på taket alltså. Föresten, är det någon som har någon bra variant av just det uttrycket fast på engelska? Fasligt användbart men en direktöversättning ger så många konstiga blickar.

Ska man mingla ska man vara i USA. Det är så mycket lättare än här. Jag blev dessutom introducerad för en trevlig herre som heter Bill och som (också) är ingenjör. Han har jobbat i ca 25 år som elektroingenjör och han hade många bra tips samt gav mig även snabb feedback på mitt CV! Guld värt med andra ord. Mötet som helhet var intressant, framför allt för att jag ska bilda mig en uppfattning om hur jobbsökandet i USA skiljer sig från jobbsökandet hemma. Givetvis handlade det en del om att ha rätt attityd vilket jag anser är kass på samhällsnivå men troligen nödvändigt på individnivå. Mötet var gratis, och drivs av volontärer. Dessutom avslutades det med lite kristen propaganda om hur en kille hade mött Jesus. Men det är något jag kan leva med. Jag är ju van vid kyrkan och jag skräms inte av religion. Känns ändå skönt att veta vad "haken är", enligt devisen Ingenting är gratis. Om du inte behöver betala är det du som är produkten. Cyniskt men ofta sant.

Jag tyckte i alla fall att det var givande och jag ska masa mig iväg till ett föredrag om att skriva CVn en rekryterare vill läsa på tisdag. Då går metron lite oftare (med prissättning därefter) men detta ligger längre bort och jag måste ta buss sista biten. Men men, vad gör man inte för en potentiell arbetsgivare?

Tavlor på väggarna

Det här med att blogga har ju gått så där de senaste dagarna. Jag har flera gånger tänkt på saker jag ska blogga om, men sen har jag suttit och stickat istället. Nu ska det bli bättring.

Det första jag tänkte berätta om var att vi har satt upp lite flera tavlor. Vi har väldigt mycket väggyta eftersom vi inte har några bokhyllor mot väggarna. Men vi har hittat lite tavlor på garageloppisar utöver de vi hade med oss. Dessutom fick Johan en tavla av sin svärmor i födelsedagspresent, som vi äntligen har hängt upp.

Ja, inte snyggaste fotona, men så ska vi ju inte sälja heller utan bara visa familj och vänner hur det ser ut hemma hos oss.

Kallt kallare kallast

Sen snön kom i tisdag har det bara blivit kallare och kallare, så den ligger kvar. Nu har vi ca -11°C men jag tror det har varit ännu kallare i natt. Luften är relativt torr så det är ok att vara ute, men i natt har det blåst en hel del. Vi har bara enkelglasfönster, så även om uppvärmningen är bra har vi dragit för persiennerna så värmen hålls inne så gott det går. Miljön du vet. Dessutom brummar uppvärmningen när den är igång.

I går var jag på handarbetesmöte. Jättekul att träffa dem alla igen efter helgerna. På grund av allt resande i december har det blivit ett ganska långt uppehåll för min del. På väg hem från bussen på kvällen gick jag förbi platsen där en hemlös brukar sova, och jag undrar hur många hemlösa som fryser i hjäl och varför det accepteras av en modern stat.

Nu skiner i alla fall solen, men på nyheterna sa de att flera skolor håller stängt eller är försenade 2 timmar. Jag litar inte riktigt på folk som kör bil så jag är glad att jag inte behöver ge mig ut. Nere på gymmet var det också kallt. Det gjorde ju inte så mycket eftersom man blir varm när man tränar, men hantlarna var kalla att hålla i! Ytterligare ett ilandsproblem: Trots den låga temperaturen går det inte att få riktigt kallt vatten i kranen. Så vi fortsätter med en dunk i kylen för måltidsdryck. Yay.

Ny kör

Jag var igår på en extra-audition för Capitol Hill Corale, eftersom jag innan jul fick bakläxa på min a prima vista-sång. Nu har jag skaffat mig ett system, och det gick bra! Jag är glad att jag fick en extra chans, för nu tog jag mig tid att faktiskt lära mig och det var inte så svårt. Givetvis kan jag bli bättre, men uppenbarligen är jag tillräckligt bra för den här kören. Så jag stannade på terminens första rep.

Den repertoar vi fått ut är Song for Athene av John Tavener, Faurés Requiem samt When Music Sounds av Stephen Paulus. Vi hann jobba med de två första igår och här är de inspelningar som jag hitta och tänkte använda mig av för instuderingen. Vad tycker ni?


Vi höll ett betydligt högre tempo än vad jag är van vid vid instuderingen – jag gillar det! Jag hoppas att det här kan bli en kör att utvecklas i. Jag är andrasopran, föresten. Det har inte varit jättestor skillnad hittills, men jag hoppas att jag får möjlighet att sjunga stämmor någon gång och och då.

Men bara det här att vi tar fram en not, har en pianist som spelar orkesterdelen, och sen sjunger vi. Med det mesta av dynamiken. Inte tragglande av stämmor, utan man förväntas lösa det. Och öva hemma. Vi har fått hemläxa, delvis på sådant vi inte hann gå igenom. Och man förväntas delta på alla repetitionerna. Om man missar för mycket kanske man behöver göra en "music check" med dirigenten, för att kolla att man vet. Speciellt så länge jag är arbetslös är det ju inga problem. Jag är fortfarande lite skeptisk till storleken på kören, varför gör man så? Speciellt i sopranstämman känns lätt överväldigande, som om de tar in alla som är tillräckligt bra utan att fundera på vad de behöver. Men jag får väl se hur det känns. Just nu är det kul med utmaningen.

Det är liten synd att de repar samma dag som min "gamla" kör, Washington International, eftersom jag gärna hade fortsatt i båda annars. Nåja, nu får Johan en egen aktivitet istället. Det gör nog inget.

Din nya favoritefterrätt

Risgrynsgröten blev jättegod! Och halva påsen med ris har jag sparat till en annan gång. En del av gröten blev dessutom till efterrätt. Jaha, ris a la malta då tänker ni säkert. Nästan rätt – Ris a la Olga. En dessert som min pappas mormor brukade göra och därför ha fått ge namn åt. (Det är även henne jag fått mina andranamn Emelia av, Olga Emelia hett hon). Den stora grejen är att man inte har någon läskig apelsin i, utan mysiga goda katrinplommon.

Jag tror det är första gången jag lagar det själv, eftersom någon äldre (höll på att skriva "vuxen") i familjen brukar göra det annars. Men nu har jag fått instruktioner. Jag skriver här så tappar jag inte bort och så kan ni också göra om ni vill. Det är inte så himla noga men ungefär så här är det:

Ris a la Olga
3 port

1 dl socker och 1 dl vatten kokas upp. 125 g katrinplommon kokas däri i 10 min. Ta ur katrinplommonen och låt svalna på en assiett.

Såsen som blir över späds vid behov och reds av med lite potatismjöl till önskad mängd och konsistens. Man kan också mosa 1-2 plommon genom en sil ner i såsen (eller mosa med en sked i kastrullen och plocka sen ur skalet).

Vispa drygt 0.5 dl grädde och blanda med lagom mycket gröt, kanske knappt 0.5 dl + lite vaniljsocker (en tesked, kanske). Rör sist i katrinplommonen. Servera med såsen.

Tada! Grym efterrätt till jul när man lessnat på gröten, speciellt efter en lättare sillunch som behöver lite guldkant. Varning! Du kommer aldrig vilja äta vanlig Ris a la Malta igen, utan kommer bli besviken varje gång det serveras.

Sätter ribban

Vi inledde året (går) med att sätta standarden för 2015. En standard som lätt kan överträffas gällande produktivitet men kan bli svår att klå med avseende på gôttighet. Hela dagen tillbringades i pyjamas och mjukisbyxor och de främsta aktiviteterna var stickning och spela datorspel. Lunchen var hemkörd kinamat, middagen varma mackor med rester från nyår. Det mest produktiva som gjordes var att köra en diskmaskin med disk från nyårsfirandet. Riktigt bra var det det.

Det här landet har inte uppfunnit varken konceptet "klämdag" eller "mellandagar" så idag är Johan på jobbet igen (precis som i tisdags) men jag är hemma och har bestämt att jag har semester fram tills på måndag. I alla fall från allt som inte är hushållssysslor. Så idag kokar jag tomtegröt. Vi köpte grötris på Svensk-Amerikanska Museet så nu får jag min julgröt. Bättre sent än aldrig. *<- tips på värdinnegåva om man kommer och hälsar på från Sverige.*

Så här gör man risgrynsgröt på engelska med lätt överprissatt grötris. Okej, tillgång och efterfrågan, jag vet, men jämfört vad jag är van vid.




Jag känner mig härligt entusiastisk för vardagen igen – tänk var lite miljöombyte, avklarade utbildningar och planering kan göra! Även om jag varit långt ifrån lika trött som jag brukar vara under hösten har det varit segt att inte vara helt färdig med utbildningen som jag känner att jag borde och inte heller ha något jobb som jag känner att jag borde. Samtidigt som jag vet att jag kunde haft ett jobb om jag stannat i Sverige, vilket har fått mig att ifrågasätta om den här flytten var en så bra idé. Men man måste våga chansa ibland, än har jag inte gett upp. Det känns bra att jag skaffat mig en plan utöver *skaffa ett jobb*, något som jag kan påverka mer själv. Men inte förrän på måndag. Först tar vi julhelg några dagar till.