Long time no fickparkering

OMG! Jag fickparkerade! Det gick bra! Det blev snyggt! Wo-ho!

Okej, long time no see, och så dyker jag upp och börjar prata om fickparkeringar? Well, ibland är det att lyckas med något nytt som kändes lite läskigt som behövs för att bloggnistan ska komma tillbaka.

Vi, jag och Johan alltså, är i Charlottesville, VA. Johan är här för en konferens och jag åkte med som sällskap och för miljöombyte. Vi hyrde en bil och körde ner igår. I morses var jag tvungen att parkera om, eftersom där vi stod bara var två timmar på vardagar. Det fanns en plats precis utanför huset där vi bor – en fickparkering. Vi har hyrt en liten Nissan så det var inte det att den inte skulle få plats, men först så körde jag runt kvarteret, fram och förbi luckan, gjorde rattomslag och började backa in. Men så blev jag nervös, det kändes helt konstigt, jag fattade inte var jag hade bilen eller hur långt det var till bilen bakom (en Ferrari), och så kom det andra bilister bakom på gatan som vill köra vidare. Jag fegade ur och körde iväg. In på någon liten gata för att kunna köra runt och försöka igen. Funderar på hur det ska gå – försöker minnas vad de sa på körskolan ≈ senast jag fickparkerade.

Så ser jag en bilist framför mig försöker fickparkera. Jag saktar in istället för att försöka köra om och kollar in hur hen gör. Hen verkar bli lite nervös av att jag väntar och vinkar förbi mig när hen kommit lite mer ur vägen. Jag fattar, men jag vill bara säga tack för demonstrationen! Jag kör runt resten av kvarteret, kommer tillbaka till platsen jag spanat in. Det är ingen mer trafik nu. Jag kör fram. Tänker att nu jävlar ska det gå (jag kan ju inte köra runt här hela dagen), gör ratt utslag, backar, har is i magen, kollar backspeglarna, backar lite till. Lägger i växeln (eller "D" då, eftersom det här är USA och hyrbilen en automat), gör rattutslag och andra hållet.  Swop! Så är jag inne. Det känns bra! Jag lägger i parkeringsbromsen och stänger av motorn för att gå ut och kika. Som en smäck! Lagom avstånd till bilen framför och bilen bakom, lika nära kanten som alla andra. Och det på första andra försöket (även känt som försök 2.0). Gôtta mig!

Så bra att ha en man som inte har tid att göra det, så att man faktiskt måste utöka sitt bekvämlighetsområde. Nästa gång kommer det så klart också vara nervöst, men då kan jag tänka på hur bra det gick den här gången och så känns det lättare.