Utvandrarna

Svenskar har flyttat till USA i snart 200 år, oftast för att söka lyckan på ett eller annat sätt. Halvt på skämt sa jag att jag nog skulle läsa Mobergs Utvandrarna nu innan vi själva ska utvandra, om än på begränsad tid. I bakhuvudet hade jag tanken på hur träiga klassiker kan vara men Johan nappade på idén. Nu är vi snart halvvägs igenom första boken och jag är positivt överraskad.

Förutom att den är betydligt bättre än jag föreställt mig så är det intressant att jämföra. Jämföra vad de hade i Sverige för snart 200 år sedan och vad vi har i Sverige idag. Mötesfrihet, mat, möjligheter. Kristina som nyss var så skeptisk till den farliga resan till det okända landet har precis yttrat de berömda orden "Karl-Oskar, jag tyar icke mer." Jag jämför vad de visste, eller trodde sig veta, om Amerikat och vad vi idag vet, eller i alla fall tror oss veta, om USA.

Jag tänker också på folk som flyttar till Sverige, de som har anledningar liknande Kristina och Karl-Oskars. På vad de kanske hoppas på att få möta här i Sverige. På vad smålänningarna på 1800-talet hoppades på i USA – att få mat för sitt arbete, frihet och möjlighet att själva forma sina liv.

Om 42 dagar flyttar vi till USA. Jag har aldrig varit utanför Europa tidigare. Kristina och Karl-Oskar hade kanske aldrig varit utanför Småland. Jag kan chatta med hyresbolaget eftersom de har kontorstid när vi har kväll här. På 1800-talet var bönderna tvungna att sälja allt de ägde för att ha råd med resan. Med båt. De flyttade för att få ett drägligt liv. Vi flyttar för att bygga våra karriärer som forskare och civilingenjör och för att upptäcka mer av världen. Kanske förverkliga oss själva, vad det nu innebär. Deras steg var oändligt mycket större men det är ändå vi som har ett val.

Om det är någon som tycker att Invandrarna och Sista brevet hem (andra och fjärde boken i serien) tar upp för mycket plats hemma i bokhyllan är vi intresserade av dem!